Ett antal år kvar att döda

Vindflöjel

2010-10-05T18:38:00.006+02:00

Vi får inte det som vi föds med,

det ligger nedanför kanten på vad vi ser

och väntar, men vi får det inte.

Inuti i mörkret,
i en närmare närvaro.
Varje andetag något som man leende tyder.

Den självklara bilden av världen.
Ville den inte bara uppstå i oss?
De ändlöst döda vilar med alla andra.
Jag inandas lågflygande moln,

unga döda,

och är en tröst. En liten tröst. Och
vi får veta att

värme slutar åtfölja eld
och att tystnaden bäddas ned
för att få vara just tyst.

-

2010-08-07T20:46:00.001+02:00

Det är insekterna som gör natten svart.

Hamnen är för gamla tankar och
Atlanten utanför arbetar vidare idag också.
Vi sitter på kajen med jackan runt
oss som ett skalkaktigt skal
när lungorna lagt sig som en hjärtförmörkelse

och allt vi är summeras i andetagen.
Det finns en smula vi i luften
en närvaro som lugnt imploderar och smetas ut i tystnad.

Månen en störande marschall

som vi försöker släcka med släpande fötter.

Vi sparkar på stenväxter.

Värkens verkliga samtal.

Alla är bebisar och alla bebisar vill vara vuxna
vi har små känslor som knyts till knyten.

Jag minns att någon sa att insikterna var

som ishackor för vinterdammen inom oss.

Nästan i alla fall.

Du gnider min arm med baksidan av din hand
och för ett par sekunder synkroniseras våra ådrors tickande.

När jag avbryter dig mimar du tills tanken är klar.

2010-07-20T18:30:00.002+02:00

att förvandra

som kranionaut

och sedan plocka upp en döda humla

och tycka synd om den

Drag

2010-07-19T22:59:00.003+02:00

som om varje ögonblick innehöll ännu ett

och interjektionen Gud rörde sig emellan dem

ur gräset, ur himlen

med blanka klisterklot

målinriktat som klockor

man ska vara lätt som en fågel,

inte som en fjäder,

med en önskan att flyga

mellan förstenade moln

2010-07-16T15:07:00.001+02:00

det är kul med batterierer. att de håller längre tid än tiden det tar att ladda dem

Dov

2010-07-16T11:31:00.004+02:00

Skorna sjunker ned i fasaden,

en tryckvåg linkar skadat,

ljuden bäddas ned i mörkret.

Skuggan slår i marken,

inte ens det lättaste

undgår tyngdkraften.

Oviljan rinner längs ryggen,

klangerna blir stela kedjor,

i hjärtrötterna väntar ett skallande.

2010-06-27T16:42:00.002+02:00

det är en sån dag

när planet glider som ett moln över himlen

och det ur solstrålarna

dammsugar

2010-06-23T11:52:00.001+02:00

Ligger i sängen och tänker på performativ astronomi:

dyker

Ut

2010-06-20T23:34:00.001+02:00

Och plötsligt ett skelett

en knopp roterar i ditt öga

lovordad

någonting ändras

en liten tid ändras

en sol går upp

kroppen molar skavande

vi måste bort

Runda

2010-06-20T23:31:00.003+02:00

Som våta fingrar kan jag inte undvika det,

existensen små spasmer i knakande andetag:
luften som läcker ut syns inte här.

Här går vi runt,

vi går runt, går runt,

här går vi runt.

En osedd blick svävar speglad i damm

när en ny dag gör sig beredd

och slutet går att återfinna i början.

Publikatjoner

2010-06-06T12:10:00.003+02:00

Nationaldag, jovisst. Det enda jag undrar är varför Dreyfus är död.

Lite uppdateringar rörande mitt litterära liv då mitt vanliga liv inte finns här: publicerad i FEL#4 som ges ut av Fel Förlag samt den lite undanglidande och okända tidskriften Fikssion (nr #8). Sistnämnda behöver ni inte köpa och det är en okänd, litet annorlunda, text - så den rekommenderar jag. Texterna i FEL4 finns i ungefär samma versioner på bloggen, men vem fan orkar leta efter dem..

Dagens tips: Platonov.

Barns snabbhet

2010-06-04T13:00:00.001+02:00

Någon slår upp dagisgrinden och ut väller tjogtalet barn. De har en oroväckande velocitet där de far fram på sina osannolika velocipeder. De vill ta över världen. Regera. Dunka oss med godisklubbor.

2010-06-01T21:45:00.002+02:00

Att se mörker

och orden gömda i tystnaden

sprickorna som bildas när vi ler

huden som rynkas

andedräkten fryser och faller

själva den sköra ytan av oss

försvinner

2010-06-01T20:55:00.013+02:00

Jag blåser i gräset

ser ut i en stulen rymd

en sekund regnar ner

och ännu en

och en till

för att splittras mot marken

när jag sen blundar

slår vita blixtar ut över ögonlocken

hela världens brus letar sig in

slår ut de sista svagt flämtande tankarna

en försiktig tystnad kommer seglande i ryggmärgskanalen

allt som har varit

blir små sönderkrasade sekunder

sovande döda på marken

lyser milt

en ängslan ålar sig i det hoprullade mörkret

inatt känns det som att allting alltid har varit borta

2010-06-01T20:27:00.006+02:00

Tåget står mer stilla än det någonsin har gjort

hostar till

gasandas

och ler trött med ett enkelt vitt ansikte

vi får hoppa av

röra oss över fält

bli gula av rapsen

ljus

rinner intensivt framåt
en hopkrupen rädd flock
fotspåren åldras bakom oss

kolsyran bubblar i benen

månen vässar ansikten

vinden flyttar fåglar ovan

lungorna visslar som ödsliga lok

och plötsligt kan vi sakna vissa saker

som fingrars lätta tryck i nacken

2010-06-01T14:16:00.003+02:00

det är en morgon när kylan ligger vackert

natten har just vidrört språket
skuggan av dig och mig är på promenad

våra försiktiga steg som vill bevara grusets frost

krusningar i ropen hos övervintrade fåglar

alldeles i närheten

2010-05-31T12:23:00.003+02:00

Vi är här. Bara här. Bara nu.

Jag står på klossen
lyssnar till gnisslet av nyvaknade bilar

ljus

rinner intensivt framåt
en hopkrupen rädd flock
bredvid fotspåren som åldras i asfalten

Morgonen sätter strålarna på mig
en bit brinnande magnesium

fylls, lyser

Vitt.

2010-05-31T12:18:00.004+02:00

Tåget står mer stilla än det någonsin har gjort

hostar till elden i lungorna

och ler trött med ett enkelt vitt ansikte

vi får hoppa av

röra oss över fält

bli gula av rapsen

Sådana tolkningar är inte resultatet av objektiva associationer. Ej heller subjektiva.

Signalkoden sänds ut. Rakt fram.

vi känner världen med våra plasthandskar

så djupt in

att levandet står still

OX

2010-05-31T12:13:00.002+02:00

Hjärtat går tungt
kolsyran i armarna

På väggen hänger målningen av Robespierre

långlivad skräckfigur

Klockan 16 kommer vinden för att slunga jorden framåt

Varken antal eller ord är så godtyckliga som det tycks förefalla vissa.

Vi blåser i gräset

och ser ut i en stulen rymd

Sjukhus

2010-05-30T19:23:00.002+02:00

Vi är dömda till mening.

En kväll i februari
ovanpå sjukhusbyggnadens gråa kloss

lokalerna är övergivna

månen vässar mitt ansikte

som guppar i takt takt

XO

2010-05-28T11:39:00.002+02:00

Smärtan flimrar bak oss

som av

hetta

upplöst till en lila dimma

vi sätter av i sanden

sulorna biter mellan kornen

Solen stiger över havet

den fjärde dagen i den tredje månaden gryr

Allting pågår. Det finns inget slut för tiden.

Kåda

2010-05-27T20:48:00.004+02:00

Kådan som klumpat sig i våra ögon

kamrar in pupillerna i små kamrar.

Blindheten är det stilla ljus vi känner

när vi blundar: små vita blixtar

som spräcker svärtan.

Vi rör runt oss.

Känner bruset som finns

i kretsloppet. Tappar
och allt ligger trasigt och ser trasigt ut.

Ögat som en öppning
sammankletad av vax.

Kåda.

Vi plockar ut oss själva ur såret.

Vaknar.

2010-05-20T23:11:00.002+02:00

Klacken fastnar
går alldeles för långt igenom
når spärren
mellan revbenen
vickar

spräcker

hjärtmuskeln vaggar

osäkert

höjdrädslan

2010-05-16T11:22:00.002+02:00

Att vara som mig

är som att vara verklig

uppspänd och stram

i seglet

som vinglar vanglar

danglar

med en tunga

som smakar hasselnötter

lapa på den

lukta in mina läppar

2010-05-16T11:16:00.002+02:00

På bänken

står det att det är en bänk

så man vet att

det är en bänk -

jag sätter mig på den

lyckligt medveten om

att det jag sitter på

faktiskt är en bänk

och inget annat.

Cisterntriage

2010-05-16T10:41:00.003+02:00

Cisternerna som en familj

på sandad betong

de finns där

som i den verkligaste av verkligheter

nästa år ska de målas

fågelskiten ska tvagas bort

de ska användas igen

nu står de där

står

står dött

i den största av dem

ett ensamt korn

havre

2010-05-11T21:49:00.003+02:00

Det befäster luften

ormbett

i trädet utanför

en hängande blomma

som vaggar vinden

katten slår

mot fågelboet

slår igenom det

och fastnar med klorna

en ohyra över

hans ögon

biter

knistrar

2010-05-11T11:12:00.002+02:00

Det är inte nödvändigtvis meningen att du ska förstå

kom bara ihåg kvinnorna som gjort sig vackra

och pojkarna som lapar deras klackljud

och solen som tränger sig ned genom horisonten

spräcker klaffen mellan himmel och mark

Natt

2010-05-08T17:17:00.005+02:00

Det är insekterna som gör natten svart.

Insikterna.

Hamnen är för gamla tankar och
Atlanten utanför arbetar vidare idag också.
Vi sitter på kajen med jackan runt
oss som ett skalkaktigt skal
när lungorna lagt sig som en hjärtförmörkelse

och allt vi är summeras i andetagen.
Det finns en smula vi i luften
en närvaro som imploderar försiktigt och smetas ut i tystnad.

Månen en störande marschall

som vi försöker släcka med våra släpande fötter.

Vi sparkar på stenväxter.

Värkens verkliga samtal.

Alla är bebisar och alla bebisar vill vara vuxna
vi har små känslor som knyts till knyten.

Förvaras.

Jag minns att någon sa att insikterna var

som ishackor för vinterdammen inom oss.

Nästan i alla fall.

Du gnider min arm med baksidan av din hand.

Du har så vackra grisrosa lungor. Din mammas är som veken.

När jag avbryter dig mimar du tills tanken är klar.

2010-05-07T17:19:00.001+02:00

Dricker en bortglömd pripps blå till hold steady samtidigt som tichý försöker lära mig något om hallucinatonens objekt. Det går bra.

2010-05-06T17:24:00.001+02:00

Kulturkidsens koftor med kokainkaksmulor

coola kisar

2010-04-28T13:27:00.001+02:00

Det förflutna lägger en skugga

i röntgenglas framför mig

den kallas framtiden

Chefen

2010-04-25T22:00:00.002+02:00

Departementet kom en kväll

och slog mig:

jag låg där sen

likt en död skalbagge

i min lägenhet och väntade på att vakna.

Utanför fönstret föll katter,

fåglarna gjorde frivolter på molnen

och våra fulla mödrar slickade varandra mellan tänderna.

Men allt det missade jag.

Grus

2010-04-25T20:29:00.004+02:00

Mina blickar veckas nedåt

in i ett kuvert som

tappas

och först som tappad har jag ord

för det som var ordlöst

när jag hölls.

2010-04-25T20:26:00.002+02:00

Ur utomjorden:

vi tuggar på glasbitar

när vi alla samlas tillsammans

för att dansa.

Våra sulor slits upp

småstenen suger sig fast

i huden.

2010-04-25T13:12:00.002+02:00

Med åren yngre

med åren färre könsglosor och vitlöksblast lindad runt mina vader

som dansar i varje tisdag vals i en dionysoskult.

Min överkropp hänger inte med

den svajar magert och hungrigt med såriga polyper som väntar på våren

för att slutligen få brista ut och rinna vita.

Med åren allt yngre
med åren allt mer insulär och jag talar bara ur en vind
som, allteftersom, lägger på.

Lund, torsdag kvart i två

2010-04-22T13:51:00.003+02:00

gömd bakom genomskinlig gardin
ser jag cyklarna som färdar sina ägare

en nebelstrimma som höljer dig
där du sitter på en bänk och röker

med ansiktet i solens ögon

bredvid dig skuttar en ekorre förbi
med en kidnappad skalbagge i grepp

upp i trädet, knack mot grenen
och sen var den uppäten

du släpper röken genom tandgallret
men du ser inte att en liten strimma

når upp till trädet,
in i ekorrens näsa

Tintomara

2010-04-20T10:03:00.003+02:00

Det finns en frenesi ,
en sprängande dröm,
som sväljer de upplysta gatorna och den irriterade asfalten.

Veckade fönster, mellan dem
tjogtals ögon som alla spanar
efter viruset som jagar sin egen
svans: "runt runt runt runt runt" hörs vrålet.
Barfota i cementen färgar det av sig,
gråter och hittar inte sina spår

Längre än så kan man nog inte komma
tystnaden hörs, men bara precis.
Våra ansikten är binära.
All alkemi
är gömd, Noelle.

Papper från tidningarna spränger exploderar
över gatorna,det enda som påminner om
tomheten - till och med utmed
de gråa torra gamla sjöarna
där en Noel sitter, övergivet trött
försiktigt gammal,
matt.

Han blinkar bortglömt efter lite luft.
Ögonen torra, grubblets
gravyr längs kinderna och en ensam-
tår på marken som skrattar lite. Kroppen är domnad,
tanken studsar förstrött.

Ute på sjöarna slår valfiskarna,
de skriker i brusig brunst.

Höst på tåg

2010-04-19T21:55:00.003+02:00

Under gråsuggad himmel är jag fast

på ett pulserande palindrom.

Grenar som tjocka tarmar slabbar ner min fönsterruta.

Himlen har (olyckligt nog) hamnat i remi.

Väderkvarnshorisonten sägs ruva

på ett slags bortförklarande knapp (men jag tror inte på det).

Grimasröra.

Världens längsta kyrkogård sägs finnas i Eslöv. Jag har aldrig varit

där, men när jag åker förbi ser jag stenarna tvinnade i mängdens damm.

Brutna leder leder mig fram. Mödomshinnor runt mig väsnas. Vattnas.

Och städvärdarna finner renligheten giltigt gömd.

Söndagsmorgnarna

2010-04-18T17:26:00.002+02:00

Häckklippning tyder

på söndagsmorgon:

från saxklappet en främmande idiolekt.

Kameldrivarna räknar sitt liv kalorimetriskt

i regnet i öknen:

de är förkämparna och klämmer åt kragarna.

Vi minns våra mammor
som sålde oss till lägstbjudande. Ett milligram av oss

är fortfarande där.

Målbrottslöst kommer gråten ur de fina öppningarna

vår hud har:

vi ringer våra skyddskonsulenter för tröst.

På söndagsmorgnarna hör vi kameldrivare med saxar,
sävsångarna över åkern,

där vi vältrar oss i sölgropar.

2010-04-15T20:51:00.001+02:00

Lite falnat här nu. Skriver på annat, som kanske snart är klart.

2010-04-13T21:24:00.002+02:00

Om du vill skjuta grisarna

vill du väl visst skjuta oss

om det låter hårt

så vet du det

Sammetsmorgonen

och rocken är också en del av globaliseringen

Glöm inte det

sätt aldrig trender

Oxidering

2010-04-05T12:11:00.005+02:00

I
Vi föds ur marken
reser oss stödda på våra revben
stygnen som täcker vår mun börar vittra när de
glider samman med luften.

Du står i ett inget,
ett blottat område med spruckna konturer
rasslande andetag.

Vi fanns visst före noll,
innan allting hände. Vi levde länge
under tiden, innan vi klättrade upp
innan vi plöjde oss igenom den.

Mitt i allt finns en väldig bikupa,
du ser ritualdansen runt den
pojkarna med sina bombfallande pinnar.

II
Jag får bronsögon när jag minns Er.
Mitt kött murknar som Erat sedan länge har.
Jag lever i tiden, men jag minns det som var innan,
jag minns det som var så mycket mer än jag.

Tarotkorten

2010-04-01T14:52:00.002+02:00

Tarotkorten
säger mer om oss än om alltet
i dem lever vi,
inte våra spegelbilder utan vi;

verkliga vi. Våra spegelbilder
är de med ögon som dansar
över korten, ögon höljda
av gemenskapen.

De nätter

2010-04-01T14:49:00.003+02:00

jag minns de nätter
kurad efter bussen

hoppet om systematik
i den krälande organismen
individer i krajornas skrän
något sätt att sätta siffror på allt

staden är blå
när alla ska hem
en sköteshinna runt den
spricker först när vi vaknar
kliver ut
klibbiga, lite nyfödda

jag minns dessa nätter
blixten som flimrar till
vid tandköttet

spegelbilden i
cigarettplasten

Ur verkligheten och in i sömnen

2010-03-31T11:43:00.004+02:00

Vi har rest oss

som pojkar med pinnar

i en dans runt getingarnas kupa:

det är samma resa som då,

en gång till.

Ur himlen

faller glaskulor
och vi fångar dem i våra munvalv;

vi ligger bredvid varandra

somnade gestalter.

Över våra ryggrader

sprider sig spindelnätet

blodet kallnar;

ögonen ser flaskorna

och ser oss falla.

2010-03-26T15:56:00.002+01:00

musklerna i nacken

ett vindspel

vävda fästen

spänns

skeva ben

skakar på marken

linjalen mäter det som rör sig

det som långsamt blir stilla

det som frustar frankerat

det som bleknar i ouvertyren

den som verkligheten har som jingel

2010-03-25T11:03:00.000+01:00

In order to clarify the regulative principle of reason through an example of its empirical use — not in order to confirm it (for such proofs are unworkable for transcendental propositions) — one may take a voluntary action, e.g. a malicious lie, through which a person has brought about a certain confusion in society; and one may first investigate its moving causes, through which it arose, judging on that basis how the lie and its consequences could be imputed to the person. WIth this first intent one goes into the sources of the person’s empirical character, seeking them in a bad upbringing, bad company, and also finding them in the wickedness of a natural temper insensitive to shame, partly in carelessness and thoughtlessness; in so doing one does not leave out of account the occasioning causes. In all this one proceeds as with any investigation in the series of determining causes for a given natural effect.

Now even if one believes the action to be determined by these causes, one nonetheless blames the agent, and not on account of his unhappy natural temper, not on account of the circumstances influencing him, not even on account of the life he has led previously; for one presupposes that it can be entirely set aside how that life was constituted, and that the series of conditions that transpired might not have been, but rather that this deed could be regarded as entirely unconditioned in regard to the previous state, as though with that act the agent had started a series of consequences entirely from himself.

This blame is grounded on the law of reason, which regards reason as a cause that, regardless of all the empirical conditions just named, could have and ought to have determined the conduct of the person to be other than it is. And indeed one regards the causality of reason not as a mere concurrence with other causes, e but as complete in itself, even if sensuous incentives were not for it but were indeed entirely against it; the action is ascribed to the agent’s intelligible character: now, in the moment when he lies, it is entirely his fault; hence reason, regardless of all empirical conditions of the deed, is fully free, and this deed is to be attributed entirely to its failure to act.

- Immanuel Kant ur The Critique of Pure Reason

Vår

2010-03-21T14:28:00.005+01:00

Det måste finnas något bättre
än det som finns i mitten
än det som inte längre är lugnt.

Under snön ligger en myra
som vid smältning ynglar av sig oavbrutet:

vi följer barnens spår
små vävnader som spänt löper i lövskeletten -

de lämnar ett tomrum
som cirkulerar våldsamt stormlikt.

Barnansikten råkar rinna över

när de ser denna skändning
och Vi, de odöpta ogenomskådliga kullerstensborna,

kan aldrig fördämma dem.

Ännu ett sånt där hejdå

2010-03-14T11:13:00.004+01:00

ur mitt fågelöga

ser jag det

som när

äpplet brister mot tänderna

järnvägsstationen och gruset
alla ledningar
bara en vet var de tar vägen

och gropen vi grävde
utan synbar anledning
bara dödsförakt
sommarsolen som slocknade

tid är människan
genom tågfönstret
släpper jag
mitt kosmos - det sipprar bortåt

och galaxtyst hoppar en tår från sin plats
mitt i tågkakafonin
som aldrig når crescendo

Keso är smalmat

2010-03-09T22:15:00.003+01:00

Det existerar ett något
istället för ett ingenting
en reva som det blöder från
där döden tvagas

eftersom vi vet det
hänger vi som fladdrande möss
och väntar på att avståndet från livet
skall bli mindre än avståndet till livet

Ordkonst, 2010 03 09 - radiokåseri

2010-03-09T16:23:00.000+01:00

Någonstans i revan mellan skratt och glömska träder nåt viktigt fram; själva anledningen till att vi tveklöst försvinner ned i trycksvärta timme på timme för att förundras över en abstrakt entitet utan existens. Första timmen är vi fortfarande störbara, vår koncentration går att bryta. En fluga som kliar på benet eller en ovanligt irriterande barnvagn som knölar mot gruset utanför fönstret.

Efter andra timmen är det svårare. Det är då vi svarar först när det andra matropet ekar genom hallen mot sovrummet. Att fötterna i strumporna har börjat bli varma, svettiga och luktar lite lätt äckligt efter en hel dag är något som inte ens finns i vårt medvetande. Klockan som vi tidigare har smygkollat på då glömmer vi bort.

Tredje timmen, om vi råkar vara försjunkna så länge, är vi borta. Då har vi entetiserats och gömmer oss från den dumma störande verkligheten bakom trycksvärtan. Vi bor då i känsloschaktet jag tidigare nämnde och har lyckligt glömt bort verkligheten.

Ansvaret för något gör sig alltid påmint tillslut. Då får vi smälla samman pärmarna, resa oss och tvinga oss själva igenom verkligheten. Det är ingen undvikande flykt, det är ingen beständig flykt. Det är en feg och enkel flykt. Vi kan återvända hem till dagen verkligheten natten och sovrummet precis när det passar eller när vi tvingas göra det. Det är som när man rymmer hemifrån som liten knodd, man kommer alltid tillbaka. Hungrig, lite kall och otröstligt ledsen. Flykten är villkorlig och lyder under oss, ligger underdånig och vilar på nattduksbordet tills vi sprätter isär pärmarna nästa gång.

2010-03-06T11:39:00.002+01:00

Bakom vårfönstret

i smutsigt linne

och kaffe ur muminmugg

känner jag mig

något mer dödlig

än jag brukar göra

dödligt helig.

2010-03-03T17:55:00.002+01:00

Jag rör vid din panna

och strecket jag skapar

ändras aldrig

även om vi gör det.

2010-03-02T20:38:00.001+01:00

Där går passagen:

Vi ser den när vi trippar.

Färglyktorna blinkar till;

snöflingorna letar sig mot varandra.

2010-03-02T20:37:00.001+01:00

Oh Tjeroäck

klöver vann.

Välsignade natt

välsignade förstånd.

Nu botar vi

våra bekymmer.

2010-03-02T20:35:00.001+01:00

Månen är en man -

han folkbokför denna stad.

2010-03-02T20:34:00.001+01:00

En fågel cirkulerar rutnätet -

hon inväntar tydligen

en annalkande

härdsmätla

Radiokåseri, ordkonst 2 Mars 2009

2010-03-02T17:51:00.000+01:00

Drömmen vore väl ändå att bo bland träden. Insnärjd mellan grenar, väldoftande blommor och giftigt kulörta frukter. Grensla en gren tills barken skaver obehagligt på låren medan fötterna hänger lösa i luften. Sedan resa sig, köra in en rosa magnoliablomma i vardera näsborren och skutta över till äppelträdet bredvid för att sitta där och dingla ett tag. Förbi flaxar fåglar som numera är vana vid din närvaro. En trast, en duva. En korp, en svala. Ni hälsar givetvis inte, ni är bara goda grannar som medvetet noterar varandras närvaro. Ni rör inte varandras bo, men ni ser till att ingen krafsande katt smyger sig på vad ni gömmer där i.

Under oss sveper sommaren undan vardagen. Shorts och kjolar skrattar förbi. Lädersandaler svettfärgas, klackskorna läggs på den kolheta asfalten för att låta vaderna vila ett litet slag. Men från grenen ovan trottoaren svävar fötterna nakna tillsammans med små vindilar som då och då pilar mellan tårna och kittlar svalt.

Bredvid trottoaren kör den hemlösa trafiken. Bil på bil som inte hinner bokföras någonstans. En uppskruvad kontrast till ditt saktmodiga svajande. Det blir till slut en ganska behaglig oskärpa där du sitter och halvglor på strandfamilj efter strandfamilj som taktfast letar sig ut, bort.
Anledningen till att du sitter däruppe är inte att du hatar bilarna, ej heller att det gläfsande ljudet när lädersandeln guppar mot fotsulan irriterar dig. Du tycker egentligen det är ganska skönt att få sätta dig på stenmuren efter att ha traskat rundor i dina klackskor. Stranden tycker du också är fin och ibland kan du sakna den kliande känslan mellan tårna. Anledningen till att du sitter däruppe är helt enkelt att du är utled på motsatsen - att inte sitta däruppe.
Du måste helt enkelt fly upp i träden ibland. Sätta dig på grenen en sommar och supa in magnolian. Klättra upp i det otillgängligaste äppelträdet och knycka åt dig det solstekta äpplet som spirar på den högsta grenen. Bli Du och Tjena med herr och fru Trast. Slippa tvinga ner tårna i de trånga skorna för några månader, och se hur naglarna blir lite gladare när de väl får växa.

Naturligtvis är du medveten om att nageltrånget närmar sig när tårna förblir oansade. Det sa ju alltid mamma. Likadant vet du att när löven börjar bli brokiga är det dags att kila ner fötterna i ett par skor, för annars blir det kallt och då blir man förkyld. Det sa ju alltid pappa. Så är världen nämligen beskaffad. Du tar de ansamlade lövhögarna som ett tecken och skuttar ner från grenen, springer längs den våta asfalten, upp genom trapphuset och in i din lilla lägenhet. Där krypar du ner under ditt värmande duntäcke. Nu närmar sig ju vintern, och då flyttar dina goda grannar från sina bon. Träden blir till kala, ensamma pinnar som du medvetet undviker. Du vet trots allt att det bara är si och så många månader tills det att du klättrar upp där igen och låter benen hänga från den grönskande grenen, tills det att herr och fru Trast flyttar hem igen och du räknar troget dagarna på din väggkalender i köket.

2010-03-01T14:25:00.002+01:00

Sömnen är mer eller mindre varje natt

den där mannen som vankar längs gatan

och röker en cigarett med vardera hand

ensamt förvirrad men ändock tillfreds, inkapabel

att bestämma sig i frågan om sin kärlek

om han skall välja att fria eller ej.

Beställningen (ett utkast)

2010-03-01T12:12:00.003+01:00

Ur glaset som dränkte bordet

drack jag ett bittert vatten;

sakta blåste det ner i svalget

men lämnade mig ändock törstig.

Flickan som serverat mig

log illmarigt glatt

uppenbart nöjd med sin bragd.

Och framför mig uppstod Chaos

purpurbordet på den dimmiga serveringen

slog ut och materien försattes i kal oordning.

Hjärtgrant behöll jag min besinning,

kvinnan var nog skuldlös -

denna anförare till kolonnen kvarkar som

rastade på min hornhinna. De eskorterades

fram och tillbaka

till kärnan fyllda av världens skicklighet.

Jag sänkte glaset mot bordet

och för ett klirrande ögonblick trodde

jag mig höra kosmos beskaffenhet skrika.

Men sen ställdes världen åter,

hon beställdes tillbaka,

och skriket visade sig vara rummets

taktfasta slag.

Sanningen

2010-02-28T14:45:00.003+01:00

Hörde ni också historian om den målade kvinnan

med mjuka mjuka läppar? Jag hörde den. Den kom

genom den riktade etern, spände till i mina öron för

att lägga sig att vila på min mjuka mjuka hjärnbark.

Hennes vita alabasterben täcktes av tunt sommartyg,

hennes kantiga nyckelben formade skålar där svett skvalpade.

Varje gång ni såg henne sken era ögon som halvmånar,

dåliga försök att trotsa dagen.

Jag tänker på henne lite då och då. Ofta i de stunder

när vanskligheten kommer simmande över havet

när sanden mellan mina tår står i nyckelbensskarp

kontrast till hennes mjuka mjuka läppar.

Hon var vår historia här i världen. Hon var vår mening.

Den där som musiskt gled, skapad för våra mönster.

Oknölig. Du brukade till och med säga att hon var

minsann inte illa alls för att vara en sanning.

Våren kommer!?

2010-02-24T21:32:00.002+01:00

Vintermånadsjämning

och våra atopiska ansikten

släpper ur himlen;

det sker helt plötsligt

när våra skor krasat mattvitan

under oss tillräckligt länge.

Sen förlovar vi oss

trolovar oss

bortlovar oss

och våra snarkningar lindas samman

till ett flyktlakan som vi, när den andra inte ser,

släpper ut genom vårt ogemensamma

fönster.

glada nyheter

2010-02-24T20:51:00.000+01:00

Kommande månad återfinns mina alster i två spridda skrifter. Håll alltså utkik efter namnet Victor Malm med poet intryckt emellan.

Ur Paris?

2010-02-21T13:56:00.002+01:00

Parkeringsplatserna står intryckta mellan

tiotalet kyrkor och tiotusen kundvagnar

som skjuts framåt i järngreppsfamntag.

Narkosinjektion: och klockorna ringer.

Kombinationen ikoniserade kvinnor

bortom förnuft och

kvinnors våld mot män

speglas i avloppsbrunnarna.

Vi kan inte sluta skratta;

allt är nedförsbacke.

Nära håll

2010-02-21T00:13:00.001+01:00

Josefin

är sådär askulturell

och kungen är dum

och silvret står där bakom

och han börjar se lite gammal ut

lite gamig

Bra radio

är det i alla fall

I

2010-02-19T13:23:00.002+01:00

På balkongen:

kvinna med cigarett

bakom ett rökmoln

regndroppar som omedvetet

trillar ur den töande snön

ner i hennes hår

Ö

2010-02-18T23:33:00.004+01:00

Ur planets fönster:

en guldstrimma som

bränt fast i vattnet

små fläckar

tycks röra sig därnere

Susande regn

2010-02-15T20:47:00.004+01:00

Det blir ok

medan vi murknar bredvid träbarken

medan vi slår korkskruvsrot

efter att våra tungor blivit fyrkantiga och

slutat passa i varandra

Vi är löven

och våra fårade skelett bär erinran

nu är vi trädets ballast och myser vi dess köl

avfyrade projektiler och fallande bomber

återspeglar Oss, det korta ögonblicket av virvlande

sanning som nu ligger utsmetat

grus och sand

Det vita står för vår ateism

2010-02-14T12:23:00.007+01:00

Jag lyckades faktiskt fånga fågeln;

jag, den svaga jätten med reumatiska fingrar

och med en outtröttlig tystnad bultande på bröstet.

Det här var året innan jag dog.

Jag är död nu. Jag hade lovat mig själv att slutligen

hitta Gud, men jag fångade ändå bara fågeln. Sen dog jag snart.

Snabba vinster med lutande tomrum runt om. Och

tystnaden stiger sen sänker sig som spridda tornadovindar.

Det fanns en kammare i min hjärna, en blå punkt, som alltid ekade.

Men sen dog jag. Och väl var väl det.

Ett vitt sken steg ur mina kläder. Min tidsrymd gick nu att mäta

och från Fabriken rapporterades min inandade luftandel.

Fåfängt mindes jag fågeln, och hur mina reumatiska fingrar krossade

dess muskulösa vingar. En sista seger. Efter detta ökade världens volym

ansenligt och jag fick se hur rymden var fylld av krokar, skruvar och hörn.

Skånsk natt

2010-02-14T10:21:00.005+01:00

Gatlamporna är vid den här tiden fortfarande utblåsta

de sover med hängande huvud, likt trötta barn längst bak i bilen,

lysdioden i lampornas mitt svajar en

minimal pendel

den ses aldrig, registreras bara

I en nästan tom himmel självlysande

plaststjärnor som någon har kastat dit:

rosa, blå, grön.

Gökur

2010-02-14T10:17:00.004+01:00

Utslagen i trapphuset

med en tandrad som blinkar till

genom en tunn reva i mörkret:

Du ser detta när du sent en natt

råkar gå förbi den här trappuppgången

med ett skratt uppdraget

framlockat enligt en bestämd takt.

Vit

2010-02-12T20:17:00.001+01:00

Vita stenar ligger signalfyllda längs asfalten

de smyger sig natt för natt närmare husen

så ypperligt fyllda av spik och gråkludd

att vi sticker oss själva i armarna när

morgonen manar oss ur tribunen

Mellanrum

2010-02-12T20:13:00.002+01:00

Din tankspridda trollkraft

härrör ur din hörsel

som flyger ur radion

gång på gång på gång på gång

och sen sakta svalnar

Vi ser varandra ibland

i förbigående

och våra ögon slits inifrån

men bara i någon minut

innan det återställs

Full av spik ler du mot mig

burken ligger tom

och den sista slurken

skvätten

rinner ur den ut på asfalten

Vi känner just i det ögonblicket

hur tåget svänger höger i korsningen

hur våra armar sakta falnar

hur alla fårade pannor vitnar

vi känner mellanrum

vidskepelse

Katt

2010-02-12T16:46:00.002+01:00

Fönsterposterad står katten

med ögonen spända

i frosten som borde

vara vår

Hon är född gammal

med ett hjärta som ger upp lite ibland

släpar efter henne när hon går

Hennes klor skrapar mot gatans sten

när hon svansar hem

och åter hem

Morgon i busskur

2010-02-09T20:26:00.005+01:00

Under den regnstänkta bussperrongen

insvept i en tung kapprock -

bussen dras av stadens väldiga rep

tjockt och nött med

ett väldigt Troll i vid ändknopen

som drar tills han dör

och sen, som sig bör, byts ut

- Solen går sakta uppåt och ser denna morgon

ut som en nedgångsgrapefrukt -

på bussen slår stora larm

ungefär en gång sådär varannan station

efter några timmar

är det som att ljuden har snott in sig i varandra

och är av det slag som kräver

koncentration för att faktiskt lösa ut

- Vita stenar ligger signalfyllda längs asfalten

de smyger sig natt för natt närmare husen -

chauffören är blekast av alla och har en blå blodådra

som pumpar till med ett dån

varenda gång han lägger i en ny växel

han vräker ut passagerare

varje gång bussucken släpps ur svängdörrarna

- Gatlamporna är vid den här tiden fortfarande utblåsta

de sover med hängande huvud, likt trötta barn längst bak i bilen.

Dimma

2010-02-08T11:20:00.004+01:00

En morgon under vit sol

graciöst pilar molekyler förbi

runt mig bor djur som inte andats

på länge

Mitt regniga hår

min kvava avsmak

speglas i betongen

Kvarkar jagar hungrigt

över dömda glasrutor

ogenomskinliga

En morgon under vit sol

punkter lagda på rad längs asfalten

rasande raserande grönska: tunnlar av

ljus skär av synfältet

någon kallar visst det här dimma

Profet

2010-02-08T11:05:00.002+01:00

Över vattnet kom du

en fot i, en fot på

med ett leende styvare

än den rakaste himmel

Du sände oss alla vidare

med helikopter, med flygplan

och ur fallskärmar föll vi

där vi hamnade

Fler år senare fanns du där

bara som ett plåster över bröstet

som då och då fick bytas när

det rinniga varet pulserade till

Vi skjuder numera i ensamhet

med trötta söndriga solar i våra ögon

då och då hör vi små envisa explosioner

och det är då vi vet, men väljer att glömma

Tusenprojekt

2010-02-08T10:52:00.004+01:00

En kattlek:

pappgrenar och gnisselgungor

barnovänliga skyltar,

En eftertraktad cirkelrörelse

rörelse som sätter spår

grenar som tjuter till i rädsla:

en cykel skrattar förbi

slinker ut från katternas kvadrat.

De likadana taken

spejar efter cykeln

men står ändå tätt förstenat

när Vi ser på flygfotot: ordkartan.

Kommunala kuber

med grå gransmarkörer

heta platta tak

och två katter

som jagar varandra

och en cykel -

cyklandes.

En dag, någonstans i Lund

2010-02-06T23:32:00.002+01:00

Det är lite som att köra ner ansiktet i en snödriva. Hålla kvar och räkna tio Mississippis. Känna snön peta sig förbi huden, slinka igenom porerna, och stelfrysa hela plytet till en ful grimas. Känslan kommer oftast när man slinker ut från en bio eller stadsbiblioteket, eller kanske när man har sett en kappa vimla förbi. När man drar upp huvudet fryser det i hela ansiktet. Det blir snart bättre, förvisso, men kylan släpper aldrig riktigt, och när du sedan ska gå och lägga dig är du fortfarande lätt röd om i alla fall ena kinden.

Jag pratar om den där påminnelsen. Den där vidriga, lagom klyschiga, känslan av att man aldrig kan göra någonting. Ingenting jag gör kommer att påverka något som faktiskt finns, något som är beständigt och omvälvande. Jag kommer aldrig bli någon Churchill. Churchill var ingen Churchill. Sen kommer den där tanken att jag faktiskt kanske inte vill göra något. Ingenting lockar och allting uttröttar i slutändan. Där finns bara en späkande tanke på att jag borde göra något, ett något som är precis sådär vagt formulerat att jag inte riktigt ser det.

Känslan slipper undan efter ett tag. Oftast inte under några längre perioder. Den finns där som ett sår i halsen efter att ha skrikit till så många gånger. Förhoppningen om att det där är något som löser sig när man blir äldre hjälper inte riktigt. Fortfarande är allting en himla oförståelse för varför folk gör. Varför jag gör.

Sälja/skänka

2010-02-05T19:08:00.002+01:00

Knyt mig i blåa band

rör om mig och skaka mig -

vi ska på välståndsmiddag.

Och drömmen som sparades på hårddiskar världen över

var den om allas vår frihet.

Mellan våra armar skänker vi

Knyt mig i blåa band

släta till mig och öppna -

imorgon far pengarna med helikopter.

Och sömnen som ritade tackkortet trillar ner ur brevinkastet

men det fick förbli oläst.

Ansiktsvatten

2010-02-04T21:05:00.003+01:00

Hägringarna genom förstoringsglaset som jag drar

över spegeln närmar sig allt fortare

Tvålflaskan nedan gnistrar till

En flygplansmotor har fastnat i fläkten

en dallrande tunga vickar vid dörren

Jag bär pansarprydd hjälm

Badkarsankaret gnäller grällt

rastlösa röster från köksfläkten där cigarettröken svärmar

Mina tår spretar krampar bävar

Lägenhetssfärer som omhuldar oss hör oss hulka

fotnoterna står på varandra och drar apatiskt i våra näshår

Jag rör mig sporadiskt

I köket är händerna i lugna fickor

en lukt av olja från badkaret

Korsgående tunnlar lyser -

spridda skrik hörs ur ventilationsrummen

Tunga suckar

2010-02-04T20:56:00.002+01:00

Små öron sover

bredvid lägger sig orden

som dagg

glänser i gräset

speglande plåt

med ångande ögon passerar

fräsch förtvivlan

i hämtade tomburkar

om en stund faller regnet

uppåt under

gatlamporna och då strävar

sömnen över gatan

med skelande ögon

ser han oss då (men bara då)

grannarna till den

gräskrönta asfalten

Badkarskvarkar

2010-02-02T22:30:00.003+01:00

Mina vänner,

ni ligger i badkaret

atomiserade och impotenta.

droppe på droppe splittrar er

små kvarkar slutligen

ni dricker er nedåt, bortåt

slukas av silverfiskar

på golvet fnissar dammråttorna

från kalsonger och strumpor

Porslinet är skevt, matt

röken stiger oavhängigt

från avloppsbataljen.

Organdekret

2010-02-02T22:26:00.003+01:00

Kaninöron ryker i snön

nydöda

nyfallen.

I blodet en ilsken

stabilitet.

En organisk skugga

skymtas,

rensar hungrigt inälvorna

singlar

fåfängligt.

Slaktaren är behandskad -

flera sekler förvarade i hans

låsta förråd:

tankarna går till

den matsmälta nyckeln.

Vass

2010-02-02T09:45:00.002+01:00

Det står vass på en bakgård

omsnärjd av en huvudled

blåser törstigt efter

en matta tång;

bredvid far bilar

handdukar fladdrar

längs fönsterrutorna

sand sipprar ur dörrspringorna.

Kritik av medvetandet

2010-01-31T22:27:00.003+01:00

Över bron -

små stenar

Röda vätskor som ligger blandade

lena fingrar berättar om

hur du trippade över för

att glömma skrattet

som ekade

ekade.

Under bron -

vattnet vallar

Ur ett medberoende föddes vi

gömda bakom tv-knastrande

mitt i honungsbidansen

strömmen som vävs

träs på

kläs av.

Vinter

2010-01-31T14:11:00.003+01:00

På den tömda stranden
ligger med ett leende
det krusiga havet,

slingrat runt det kraschade tåget
fryser det
långsamt.

Snart stannar vi av
och det lilla som är kvar
är ljuset som frusit fast.

Rutnätet

2010-01-31T13:50:00.003+01:00

De körde startkablarna genom motorn
och från taken föll fjädrar -

Vi hade stått på bjälkarna och betraktat
rutnätet som bredde ut sig. Ett flygfoto av verkligheten
där förorten ansamlade kraft i sina perfekta kvadrater;
runt om oss ångade grävskoporna i sina kolonner,
deras ögon befallande blänkande i natten. Envetenskap.

sen svartnade det. En gång, och sen ännu en gång.

Moriarity

2010-01-28T18:33:00.004+01:00

med knäna på kudden

efterliknar han det

sorgsna paradiset

annars

längs de sterila vägarna

ännu ett försök att bemästra

förråda

tiden

dödsbunden, vårt moderna

helgon

i väglamporna små glimtar av det gudomliga

vinden dematerialiserar rutorna

hans hår står

medan galenskapen och dödsdomen

ligger vitblekta i Farten

I

2010-01-25T18:26:00.004+01:00

Det hände att

jag tittade upp från

mitt arbete

om alla groteska beskyllningar

som såldes

mot den monotont singlande tonen

För att bli ett kuvert

ligga på infartsvägen tidigt

Högra flanken nedvikt

Bensinstationen

2010-01-23T14:52:00.006+01:00

Bensinstationen basunerar

denna kväll ut sin kärlek

det är troligt att så sker

nu när sommaren har slutat närmas.

Storlemmad brer han ut sig

stryker sin käresta med slickande tunga

som nu är fullväxt

upprunnen ur barnaåren.

Fibrerna från hennes panna dunstar

en hinna bres på

hon flackar uppskruvat med sina armar och blickar

försöker fly,

vänta tills det gått över.

Omsorgen

2010-01-23T14:36:00.004+01:00

Duvskriken spricker upp

mellan andetagen

hjärtanas hjärta

ligger under parasollet

och våra svarta kostymer

tycks passa bättre dag efter dag

Inslitna tågkupéer

med fördragna linnedukar

över handflatan

något okrossbart

registrerande skri far förbi

porlar poröst

Fingeravtrycken finns lagrade

de plockas (av givna skäl) fram tillslut.

Godmorgon

2010-01-23T14:34:00.002+01:00

Från förorten

endast fönster

Intentionala paraboler

Bollspel är förbjudet

vattensäkra brunnar

Busshållplats som nav

Träd och

somnade gubbar

Väcker oss om morgnarna

Kaptenen

2010-01-23T14:21:00.005+01:00

Ovan den fromma universitetsstaden

ligger något överjäst

med blicken fäst

på den råmande cykeltrafiken

sparkarna i sidan

en på intet sätt särskilt speciell

man tvingar oss ändå

att lägga märke till honom

en spottstyver utstänkt

över marken.

Omsorgsfullt staplar han tändstickor

på bänken;

en tillsynes systematisk träning

förberedelse för

en fortsatt förvanskning

från sjöstaden hör han bromsarna

och skeppet som glider i sönder

kajen

maskrosfröna som dundrar över

marken

det som blott rinner mejslar saknad.

Om det gröna hotet

känner han föga

seniga är ögonen som

hänger från hans ansikte

solen som ler så här om eftermiddagen

men nu

många år senare

har träet ruttnat

han

står nu still

i vad vi antar vara remi.

Samvete

2010-01-23T11:53:00.001+01:00

Samvete

vårt outtalade framtidsanspråk

en oundviklig kausalitet

som får insekter att kila fast

sina spröt

under tjocka

svampinfesterade

Stubbar.

Avfallssömn (novellutkast)

2010-01-22T18:11:00.001+01:00

Avfallsmunnarna töms tidsenligt varje morgon. De plockas upp av bilen med morgonpigga mullvadsögon. Ett smygande genom den lilla förort du bor i. En alltid hungrig mun och ett djupt svalg. Somliga morgnar väcker det dig. Du snor runt i ditt lakan och det fastnar mellan dina lår. När du vaknar senare är där en lätt genomskinlig svettfläck. Du kommer antagligen inte riktigt minnas bilen, inte heller reflektera över svettfläcken. Det är en sådan pinsamhet vem som helst raderar så snart som möjligt. När tyget har torkat finns det inga bevis.

När du ska sova hålls du vaken av nattfåglarna. De som dimper ner brev i avfallsmunnarnas muntrare granne. Duns på duns som allteftersom du försöker hårdare att sova förstärks och fortsätter eka, studsa mellan dina pannben innan du såsom ett slut somnar bort. Kvar i sängen ligger dunsarna, kväll efter kväll. De lagras och du blir allt tröttare. Snart är dunsarna så många att du kan röra dem. Du försöker först hålla om några av dem. Som en nallebjörn att krama bort nattensamheten med. Men de är tunga och kantiga, de skrapar salta skavsår i dina armveck. Sår som blir infekterade och får en doft att lägga sig takenligt ovanför dina ögon. Natt efter natt sover du mindre, och ett slags dunsentitet börjar ta form. Ett leende framträder efter ytterligare några dagar. Sedan armar, sedan ben. Det blir ett Något som tar upp allt mer av din bädd, och med sina 90 centimeter tycks den nu vara orimligt liten. Men han börjar pyssla om såren i dina armväck. Tömmer dem på sörja medan han stryker dig över din bleka sömnlösa panna. Han håller om dig och du somnar. Men bara i korta stunder. 60 sekunder åt gången, sen kommer en särdeles aggressiv duns och väcker dig för att sedan smyga sig på hans knäskål eller nackparti och inrätta bo där.

Vind

2010-01-22T17:37:00.002+01:00

Tidsvinden -

äpplen som växer ur gardinerna

Läskbacken -

fingarna över handleden.

Ur katedralen lyser

det skymmande ljuset,

medan våra kunskaper i att

formulera oss

sakta sakta

dammas undan.

Court

2010-01-20T16:34:00.003+01:00

Stålig prålighet

tennisbollarna

bredvid de

vita ickefåglarna

som sitter spända

vid nätet

kucklar

lurar

ljud på ljud

lagrande lager

försvinner

i kolminnet

Fält

2010-01-20T16:13:00.006+01:00

De okastade stenarna

fäster sitt yttre

en serie rotationer

kanske doftande betong

våra laster ånyo

i ögonen som kränger

av vägen,

en tröttsam hunger.

Givakt,

Kaptenen.

Det avfyras tillslut

och vi löper länge

bredvid blod.