ser ut i en stulen rymd
en sekund regnar ner
och ännu en
och en till
för att splittras mot marken
när jag sen blundar
slår vita blixtar ut över ögonlocken
hela världens brus letar sig in
slår ut de sista svagt flämtande tankarna
en försiktig tystnad kommer seglande i ryggmärgskanalen
allt som har varit
blir små sönderkrasade sekunder
sovande döda på marken
lyser milt
en ängslan ålar sig i det hoprullade mörkret
inatt känns det som att allting alltid har varit borta
0 kommentarer:
Skicka en kommentar