Tåget står mer stilla än det någonsin har gjort

hostar till

gasandas

och ler trött med ett enkelt vitt ansikte

vi får hoppa av

röra oss över fält

bli gula av rapsen

ljus

rinner intensivt framåt
en hopkrupen rädd flock
fotspåren åldras bakom oss

kolsyran bubblar i benen

månen vässar ansikten

vinden flyttar fåglar ovan

lungorna visslar som ödsliga lok

och plötsligt kan vi sakna vissa saker

som fingrars lätta tryck i nacken