Torsdag, 17.46-19.05

Middagsbordet är hungrigt tomt, där fattas någon
på stolen mittemot, vid den utplacerade tallriken
alldeles framför mig. Stolen skaver mot golvet där
och jag tuggar i mig min spaghetti med blicken tveksamt
riktad ut genom det stora fönstret bredvid.

Livlöst, stilla. Jag vänder snart huvudet inåt mot
den tomma bruna stolen.

Lyckligtvis kan jag ditt ansikte. Jag har en liten
karta i mitt huvud, där strecken som tecknades för
att komponera ditt ansikte är inskavda och tydliga.
Medan jag tuggar målar jag dig i tomrummet. Pratar
med mat i munnen. Får ett svar som jag inte riktigt
kan tyda. Du sitter där och studerar mig, med ditt
utspända blidkande leende. Tryggheten kommer ur
fallskärm från min halsgrop.

Tallriken töms. Utanför har det börjat regna nu. Jag
vet nog var du är, egentligen bara ett klick i etern
bort. Framför mig är du lite otydligare nu, koncentrationen
somnade när regnet började vagga mot rutan. Takten.

Som så många gånger förr diskar jag tallriken först.
Sen glaset, sen besticken. Sist stekpannan. Kastrullen.
Framför mig kaklet med lite ingrodda fläckar.
Stekoset som till sist materialiserats och fastnat.
Doftlös sitter du fortfarande vid bordet, nu nästan
genomskinlig. Dina lockar rätas ut allt snabbare. Ditt
leende försvinner, sträcks, försätts i sin naturliga
ställning. Regnet slår hårdare nu, likt en bastrumma som
tröttnat på stillheten.

Slutligen är du borta. Igen. Regnet är ihärdigt och stolt.
Det grinar glatt och visar sina bitska gaddar. Rutan
är immig och grumlig. Jag går och lägger mig, försäkrad
om att kartan ligger lagrad. För stunden bara tystad.

Ingenting särskilt

snön blommar ur rymden
och insektssprakandet ekar
i stadens lysrör
månens ögon genom rutorna
indexerar våra försiktiga
blickar
rörelser
grimaser
steg
och härur, någonstans
föds intet

Blick

jag vet inte längre riktigt var vi är
jag hör tjutet från cykelvägen
tramporna som snärjer in sig i gräset
härinne är mitt liv utspritt över
diskhon där tallrikarna spänner
som tandställningar och försöker få
mitt liv på plats
som små knäppen av plast
som snart ska återanvändas till något
annat, mycket viktigare, och glömmas bort

jag vet inte riktigt var vi är längre
men jag önskar att internetsuset inte
långsamt hängdes skynken där vi letade
små väsande vågor som slinkar virar
sig runt oss och in i våra utspridda
ögon

jag önskar att det där som fick mig
att stå kvar i dörren
det där som spände mitt leende
inte långsamt lommade ut
gled bort mellan avfall och
gipsade väggar
och gick in i reklamgapets
flyktpunkt

det stramar över våra ögonbryn
en tanke har fastnat i våra veckade blickar

Arg

i vår tid är det enkelt
att vara estetisk
att vara kreativ
dricka vin, tittap på konst
tycka om Österlen och Mann
vara trött på ekonomiserandet
av vår villiga värld

vet inte riktigt om
jag känner mig särdeles
delaktig i det där
känns hellre som att jag
tittar på tipslördag och
dricker folköl och kanske
slänger iväg ett öga
på a-ekonomi

i vår tid är det svårare
att vara vanlig så
det är därför jag försöker
vara det
eftersom alla andra är sig själva

det krusiga havet vill översvämma
sanden där det övergivna tåget ligger
vi letar efter en upptrampad stig
men här skiner bara grodsången

Tandläkare

ur gatlampan hänger flingor
miljarder tänder som
utslaget utvandrar
från landet som icke är
och lägger sig i kalla högar
längs kallare gator
och våra ögon glänser
mer intensivt än tidigare

Autarki

som ymniga autarker
ligger vi i de
fabricerade snöänglarna
och somnar bort vintern
under flingorna
som långtsamt viker sig
in under fuktiga ögonlock

Kräk

Nu när vintern väller fram
lite här och var
ser vi valarna som bräcker
i periferin
de hoppar, de slår
och vattnet över dem alla
fryser
när stommen skakar

över isen glider vi
fot i fot
släpar våra skosulor
så det luktar brända däck
risporna som piskas
över våra ansikten
har kväljande ljud
någonstans blänker en klinga

ur mörkret som snart föll
såg vi två par ögon
ljuset stack igenom dem
från himmel till mark
och en skinande numrerad
mun som brummade mot oss
ut på isen

det sprack och motorljudet
domnade, karossen sågade
sönder isen och våra
skrangliga tänder gapade
när ögonen stängdes
och vattnet skvalpade till över isen

Fem månader senare
såg vi barn bada i viken
nakna kroppar som sprängde
vattnet, den plaskande
genomskinligheten som
ett öronskavande kräkljud

Natt

Tror ibland så här dags nu när klockan börjar närma sig midnatt att de vita väggarna här på mitt stökiga rum faktiskt har ett nattliv i mörkret när de elakt långa spindelbenen kravlar sig runt dem och uppför och nedför jag tror att väggarna försöker skaka sig av dem och göra sig av med det där krypande obehaget som vi alla har klyschpräntat i våra fina nervtrådar tror ibland att det är så här dags sömnen bör vara naturlig och undrar varför den egentligen inte är där och undrar varför man är vaken när man inte bör sova och tänker att det är en oroande banal tanke som jag kanske inte borde tänka men det är ju fortfarande så att medan jag tänker detta så tickar det lite mer och det tickar lite mer och jag är fortfarande meningslöst vaken och sådär skälmsk svettdoftande för jag gör ju tydligen inget jag borde göra utan tiden bara droppar ur mina öron som om de vore överfyllda av öronvax eller något har ingen tapp där någonstans utan det bara formligen ungefärligen sprutar ur och där finns inget kvar att uthämta ur bikupan utom surrandet som vi alla vill isolera och stänga in i en burk där vi kan bo när tystnaden bakom bokväggarna blir rungande pipande i sig självt isolerande när vi sitter där med våra ryggar stödda mot luften och börjar långsamt må lite dåligt och känna oss klädsamt melankoliska så vi kan skylta våra kappor ute på stan utan att vara posers då känns det lite bra det känns nästan så bra att den där isolerade lilla bikupan bara är något man vill ha bara för att säga att man vill ha det en sån där sak som kanske förstärker den där klädsamma melankolin som vi sveper som en tjock kappa med bekvämt djupa fickor runt våra axlar och försvinner ner i lite men kanske är det där surrandet en liten tillflykt från all tystnad och vi kanske vill ha det där ljudet för tystpipet kanske får oss att vara vakna när vi borde sova och det kanske får våra öron att fyllas och bli obönhörligt trånga och Gud kanske tittar fram och börjar mässa sin tysta tragedi och vi kanske bara hör det för att det är alldeles tyst och det kanske är då vi ska vara glada det kanske är då vi ska prisa att vi faktiskt har vårt isolerade lilla surr som skyddar oss och gör oss lite behagliga när natten nu närmas eller kanske snarare passerar

Piste

Det spelar ingen roll ibland säger man visst men jag tror visst att det oftast gör det i synnerhet när flyktpunkten spränger iväg i ögonvrån och försvinner genom den smala dörrspringan och en lukt av gamla granbarr sakta smeker sig in glider upp längst taket och fastnar i de små ihåligheterna i det vita gipset där det verkar höra hemma där bosätter det sig sedan och får små granbarrsluktsbarn som växer upp och smyger sedan vidare ner i min näsa som är fastklämd bakom något som jag inte riktigt är säker på vad det är längre men jag tror att det är en mask och jag tror att den är därför att skydda mig men jag är inte riktigt säker längre det är svårt att vara det när det fryser stilla och horisonten börjar allt snabbare förmultna och där hänger avklippta fransar lite överallt sådär kvarglömda sådär som ingen riktigt orkade slänga de hänger bara där helt oförlösta och gömda och fastnar på min hornhinna och koncentrationen är inte där längre nu är den borta och uttryckt pådyvlad något jag inte riktigt kan se men som finns i den där dumma flyktpunkten som jag egentligen inte tycker om men snart kommer något och snart trycker den här saken hårdare mot mina tinningar och det gör ont och det gör ont och skallet börjar komma runt mig och ropen och vrålen något som ingen riktigt märker är att mina ögon vandrar uppåt i skallen och gömmer sig någonstans bakom mina öron där de känner sig trygga näsan tittar bort och vänder sig inåt när granbarren kommer flygande små pilar skjutna ur gipset som skall viras runt min brutna handled som sakta sakta blir svag och trillar av.

Babel

Har hyrt mig en
etagevåning i
ett torn (god utsikt!) och
rev ut mitt namn
ur telefonkatalogerna

här kraxar kajorna
lite tystare och människornas
skrik är lite mer dämpade
molnens trygga himmel
är sådär behagligt nära

de sitter och gungar
och gapar och sväljer
och gapar och sväljer
sanningen i fallet
och de svajar och gungar

nere därhemma har
min mor har en omärklig förslitning
bruksanvisningen för livet som hon slår i
finner hon mig inte längre i

jag är gömd (bortglömd?) i detta svindlande panorama
i detta korsordsliknande korståg
jag är nedklottrad i ett annat facit
i en våt instruktionsbok

Efterfest

Ljus i trådbågar över gatorna
elektricitet som sprätter
och knarrar
några fåglar
på den spända senan

en glupande tunna
står därunder, en
vitmelerad fågellatrin
tömd på burkar
av den sneda mannen längre bort

som stukar fötterna fram
utan knot

Tystheten som slår över
kullerstenens kalla andedräkt

här sitter snön fastkedjad
i balkongerna som hänger
hela ur himlen
stirrar på oss med
vissna vilsna ögon

Jag sitter i en
resonerande trappuppgång
och lyssnar på ingenting
ingenting som knarrar
som skaver

fåglarna skuttar vidare
fortfarande helt tysta

Fimp

Snön hänger i rep från dammoln
små tofsar nedanför

de glider över marken
svajar över glassplittret

mitt i snåret står
pojkarna med lockhår

och röker
knycklar ihop aluminiumet

och låter burken studsa
över asfalten

där den slutligen lägger sig
för stum vila över en brunn

en taxi smäller förbi dem
de kollar förskräckt

och fimpen på marken
suckar rosslande

glöder till
glider ut

I mitten av ringen
sitter spelemannen med sin fiol
och runt honom går den
perfekt runda cirkeln
djuren som rör sig över
golvets ihåligheter
dansar för att få leva
för alltid
överallt

Smyga

Det är hemskt att det är så kalt
kuttrar flickan från grenen
till katterna som sitter svans i svans
under den gula bilkarossen
klockan befinner sig rakt framför henne
och dess slag rasslar i hennes trashår
gräset flämtar lite rödkindat
från marken

kvällningen målas snart
och pojken som spanat på flickan
röjer om några minuter sitt
gömda läge i buskaget
med sin självframkallade rädsla
hans hårda händer knopar
vita

och snart sänks huvuden
de blir inkallade av jorden
och snart stängs fönstren
bläcket rinner ut över himlen
och fläckar ner den
bara små vita prickar av verkligheten
är kvar

palla alludera till typ
moby dick paradise lost
dåståjevskaaaj å sådär
sartre är också tönt

Kåserande kakel
med lite ånga på
som tycker sig sjunga lite
sådär

där ligger äpplen
på golvet, pallade
sen många år tillbaka

kaklet har hällristningar
älgar som stirrar hysteriskt
och ångan som
får oss att somna

Väntrum

I väntrummet nu
är vi vända och
invanda, en bit på vägen
på vår resa

sjuksköterskan är vriden
hennes ögon som två penndrag
och munnen en malström
som suger oss mot dörren

teckningen avslöjar inget när vi
ser den, Sally 8 och en drake
och fred på jorden och händer
är det enda vi ser
vi ser efter något men kollar bara

sjuksköterskan frågade oss
om när vi sprang genom gräset
med våra vilda frisyrer som
ödsligt oklippta hängde och slog
mot våra hälar

spikarna som fastnade i våra fötter
så tuschet rann ut
gjorde henne tveksam
hennes förmodade leende
grinade gräsligt mot oss

Väntrummet är ett sprängande
landskap här när tidevarvet är trött
på oss
en paus nu, i korta sekunder

Stationen är still
vi väntar på nästa buss
bakom krackelerade kartor
en buss som aldrig är tillräckligt sen
för vi har inte tid

Det verkar bli svårare dagar
svårare nätter
nu

Skorpan

I den djupa linsen
levde allting som
funnits parallellt med oss
allting som bet på våra trådar
och vi hittade
den i en djup ficka
och fick veta så mycket om
våra liv
om städerna
om nätterna
som tidigare varit
kletigt yviga

Sen hörde vi tjutet från sirenen
halskopplet och nattväktarna
som stapplade över kullerstenen
svettiga handflator som smackade
en planet som faller
som skymmer sikten
dammet som sprätter ur trappuppgången
skorpan som bröts upp
och den vidriga forsen som välde fram

Sådär blåsigt konstigt

Gruppen bildades
Och gruppen gick obönhörligen isär
Sådär vardagligt hemskt som det
Brukar vara när saker förgås
Det glömdes egentligen aldrig
Som Man säger att saker brukar glömmas
En period som bara blåser förbi
Och i det stora vimlet blir tämligen obetydlig
Istället så ärrades vi allihopa
Spruckna läppar fyllda med lök
Som slog rot och sprängde blad
Alarmen fastnade i kvistar
Men vi var lika utspridda
Som vi var menade att vara
Oprofessionella och okommunikativa
Fastnade vi framför text-tv
Oförmögna att fästa uppmärksamheten vid
Snabba bildflöden

Vardaglig glömska började vi tråna efter
Var bor Markus?
Var lade jag byxorna?
Var ligger tvättmedlet?
Vårt egenskapade virus hängde fortfarande
Öglan allt tajtare runt dess huvud
Och sakta bleknade färgen
Och det dog bort
Men där fanns fortfarande något
Som gjorde oss äckligt påminda
Som fick våra näsor att klia
Och våra grimaser blev permanenta