Det är lite som att köra ner ansiktet i en snödriva. Hålla kvar och räkna tio Mississippis. Känna snön peta sig förbi huden, slinka igenom porerna, och stelfrysa hela plytet till en ful grimas. Känslan kommer oftast när man slinker ut från en bio eller stadsbiblioteket, eller kanske när man har sett en kappa vimla förbi. När man drar upp huvudet fryser det i hela ansiktet. Det blir snart bättre, förvisso, men kylan släpper aldrig riktigt, och när du sedan ska gå och lägga dig är du fortfarande lätt röd om i alla fall ena kinden.
Jag pratar om den där påminnelsen. Den där vidriga, lagom klyschiga, känslan av att man aldrig kan göra någonting. Ingenting jag gör kommer att påverka något som faktiskt finns, något som är beständigt och omvälvande. Jag kommer aldrig bli någon Churchill. Churchill var ingen Churchill. Sen kommer den där tanken att jag faktiskt kanske inte vill göra något. Ingenting lockar och allting uttröttar i slutändan. Där finns bara en späkande tanke på att jag borde göra något, ett något som är precis sådär vagt formulerat att jag inte riktigt ser det.
Känslan slipper undan efter ett tag. Oftast inte under några längre perioder. Den finns där som ett sår i halsen efter att ha skrikit till så många gånger. Förhoppningen om att det där är något som löser sig när man blir äldre hjälper inte riktigt. Fortfarande är allting en himla oförståelse för varför folk gör. Varför jag gör.
